En lång rad gubbar kunde jag räknat upp- och några kvinnor, vilkas sånger utgör den grund jag står och går på. Men här får det räcka med fem:

Carl Michael Bellman. Att det gått 250 år märker man inte! En sinnlighetens mästare. Hans ständiga uppmaningar:

Se! (hur dammet bortskymmer det gröna…)

Hör! (Lillklockan klämtar vid storklockans dön…)

Dansa! (Ruska på kjolarna, hoppa i språng!)

Känn! (Vad mer till ömhet sårar ett manligt bröst?)

Lev! (Är jag född så vill jag leva!)

Musiken kräver alla mina minsta muskler – svettigt, svängigt, utmanande!

August Strindberg. Sånger är väl inte det första man tänker på i samband med den gamle titanen. Men hans behov av musik är välkänt. Hans försök att erövra gitarren med egendomliga stämningar och genvägar, hans (långrandiga) underhållande av vännerna ute på Kymmendö och i Grez-sur-Loing!

Jag menar att i dikterna och sångerna kommer vi nära människan August. Det har varit en fantastisk resa i Strindbergs fotspår att hitta rätt musik, att gestalta så personliga, nästan privata känslor hos en man som varit död i hundra år!

Birger Sjöberg. Den som mest behöver mig – och andra som sjunger eller ägnar sig på annat sätt åt denne märkvärdige skald. Vars stjärna dalat betänkligt sedan 40-50-talen då Fridavisorna var självklara på repertoarerna. Kanske började dom framstå som onödigt söta? Men det krävs ett särskilt öra och öga för att uppfatta stinget i det söta, sorgen i ironin, ångesten i kärleksförklaringen.

Sjöbergs diktning är utsökt, rimmen och metern perfekta, förpackningen är vattentät. Det kan stöta bort en del – men hans egen önskan att spränga sönder, störta bygget ner i avgrunden blir en motkraft så stor att läsningen alltid är gastkramande!

Evert Taube. Ingen sommar utan Taube. Ingen vinter heller, för då måste man öva så att alla detaljer kommer på plats inför sommarens Taubesjungning! Han är verkligen Sverige, kanske för att han var så global får han Sverige att framstå med en tydlighet, man blir stolt, stoltare än när vi tar OS-medalj! (O Roslag, mitt hemland i havet!)

Olle Adolphson. En man och hans gitarr. Lysande musik, lysande framförd, det verkar så lätt! Visar med sina Taubetolkningar hur viktigt det är för en sång att bli nytolkad, så att man ständigt kan bli uppmärksammad på nya kvaliteter i en text eller melodi. Olles egna texter är också starkt känslomässiga bakom en tuff fasad. Sångernas värld en tillflykt för en trasig själ. Ja faktiskt.